Lite pirrigt...
Vi firar vår femte bröllopsdag och mamma ska vara barnvakt. Blir lite sentimental när jag tänker tillbaka, vi bestämde det i november för över fem år sedan att vi skulle döpa vår lillfia och passa på att gifta oss. Sagt och gjort, in på pastorsexpeditionen och bokade tid. Tänk att vi kunde hålla tyst i över två månader...:)
Allt skulle fixas inför, vad alla trodde, dop av lillfia. På väg till lokalen där vi skulle vara efter så säger min mamma, hon och en kompis, som visste, var med, att "nu är det bara du som heter Gustavsson, det får ni snart ändra på". Min första tanke var att hon har listat ut det, men när man ser filmen från den dagen så förstår man att det har hon inte. Efter att varit i lokalen och gjort ordning så susade vi hem och jag gick till kompisen som sminkade mig och gjorde ordning håret på mig. Kände mig så fin. Tillbaka hem och ta på sig, ungarna och min blivande man. När vi är färdiga för att gå så ställer blivande maken ner babyskyddet och säger "jag gör det inte", han var så nervös. Jo, sa jag, det gör du visst. Vi fick kommit oss iväg och när vi väl är i kyrkan och alla väntar på att vi ska komma för att döpa dottern. Då öppnar de dörrarna och börjar spela bröllopsmarschen. Alla reser sig och jag ser på mamma och mormor genom tårarna, de förstår ingenting. Vi går igenom de vanliga vid ett bröllop och sen döps vår dotter. När det är färdig så kramar alla om oss och grattar. Alla är lika förvånade...
Tänk nu har det gått fem år, vi har våra törnar och duster men tar oss igenom tillsammans. Jag hoppas få leva hela mitt liv med mannen som har fångat mitt hjärta. Tillsammans med våra älskade barn...